Jag ger inte upp men vi pausar på obestämd framtid...

Agilitytävlingar som är det roligaste som finns, agilitymänniskor som är dom skojigaste och mest energifulla vännerna, den pirriga jakten på ett nollat lopp, gåshud när man ser andra köra kanonlopp...vart tog allt det vägen...vart tog känslan vägen...vart tog glädjen vägen?????

Jag vet inte - men nånstans på vägen under det senaste året har allt det där försvunnit och bytts ut till prestationsångest, sorg, besvikelse, en känsla av misslyckande, dåligt självförtroende, bitterhet, tårar och frustration. Vännerna finns kvar och glädjen för träning och kursande finns kvar!!

Måste man tävla?? Måste man prestera? Måste man ha det som drivkraft för att orka träna noggrant och målinriktat? Jag vet inte? Jag ska prova, för nu slutar vi att tävla agility jag och dom stora hundarna. Det är så hårt att inse att vi inte kan och inte gör resultat och att vi inte är tillräckligt bra för att ha i klass 3 att göra och nåt annat alternativ finns inte. Vad ska man tävla för om inte SM-pinnar?

Det är hårt när man har en hund som dom få gånger han sätter en nolla oftast hamnar utanför pinnplats trots att han faktiskt är riktigt bra. Det är hårt när man vet att den andra som kan konkurrera har fel människa med sig.

Något har blivit riktigt fel i människan Maria som en gång hade en drivkraft, en nerv, en känsla och en vetskap om att vi är ganska bra, ett hopp om att vi kan prestera och en glädje för varje lopp...något har blivit fel i mig när jag åker till tävlingar och känner mig tom redan innan, när jag parkerar bilen och längtar tills jag får åka därifrån, när jag banvandrar och har gett upp redan på första varvet och tänker att vi inte kan, när jag står på startlinjen utan en enda känsla - inget pirr, ingen nervositet, inget jävlar anamma, ingen glädje, utan hopp med bara en tanke - hur ska jag lösa det här??

Jag tappar Wille på en mikrosekund och han tar första bästa hinder - disk, i alla lopp. Jag tappar Aston och han går upp i stress för att han känner att jag inte stöttar honom, han river eller tappar fokus och diskar sig. Dom hoppar sina kontaktfält som vi tränar så mycket och som dom sätter så fint på träning.

Jag går i mål som en disktrasa - vill inte ens belöna hundarna utan bara gå därifrån med sänkta axlar och ännu ett misslyckande i ryggsäcken, tävling efter tävling.

Fan, fan, fan...men att bli omsprungen på första varvet tävling efter tävling tar för mycket på psyket, jag är mentalt slut och jag måste hitta energi igen.

Beslutet var oundvikligt - innan jag tappar glädjen med hundträning överhuvudtaget så slutar jag här och nu. Vi ska träna och kursa och om jag känner att jag -  vi är redo så är vi nog tillbaka till nästa sommar. 

Däremot känner jag glädje och spänning inför att starta klass 1 med lille Speed - det lilla yrvädret. Klass 1 ska bli kul - det är ingen lätt match det heller men känns inte oövervinnligt. I mars nästa år får han starta :-)

Och kanske kanske att Aston och jag kan träna oss till en start i lydnadsettan igen.

Det är sorg hos Maria å hundarna idag...

Summercamp hos Jenny Damm och Zeljko Gora och lite nya insikter och tankar

Min 50-årspresent från hela glada hundgänget var en on-linekurs för Jenny Damm men till slut bestämde jag mig för att lägga till lite pengar och åka ner och delta på lägret i Falkenberg och det ångrar jag inte en sekund!! Så himla roligt vi hade och så mycket jag lärt mig. Jag och Tessan och hundarna hade två fantastiska dagar med sol, bad, grillfest och en massa hundträning och skratt!

Wille fick all praktisk tid - det är ju den lille vesslan jag behöver mest hjälp med men vi fick även en hel del grundträningstips för unghunden Mr Speed.

Återger dagarna i dom här fina bilderna som en av deltagarna från Belgien tagit:

Många gånger undrade jag hur i h-e jag skulle fixa klurigheterna och blindbytena - men till slut gick det.

 

Full fart framåt är Willes motto - så jag måste vara grymt tidig och tydlig med svängsignaler och då kan han ju svänga fint.

 

Att kursa med Willebus är ren glädje! När man blir instruerad och peppad av fantastiska Jenny Damm.

 

När Jenny körde Wille för att visa fick jag den där aha-upplevelsen att aldrig aldrig nånsin mer skylla på hunden att han är för snabb eller för "döv"! Varför gör han rätt med henne? Jo för att hon gör rätt i tid så klart!

 

 

 

Mie Billkvam - en ny härlig bekantskap! Hon bjöd oss på många goa norska skratt. Här är det dock koncentration och huvudbry...

 

String of Pearls...

Armen bakåt

Spring

Farliga drakar ovanför hinderstöden

V-linjen i S-svängen

Stick!!

 

 

Den envisa hunden tvingade Zeljko att ställa sig i vägen för att han skulle svänga åt rätt håll...

 

Min häftiga söta galenpanna!

 

Mycket kunskap inhämtades också när vi tittade och lyssnade på dom andra grupperna.

Så här ska du göra - Jenny var petig med detaljerna vilket var bra för en trög tant som mig :-)

Hon har också världens roligaste liknelser som ger mig bilder i huvet som gör att jag kommer ihåg hur jag ska göra :-D

Eftersom vi hade utländska kursare med så pratade vi alla engelska hela tiden. En del uttryck blev dock svengelska...

" leave your hand like a dead sill..." ett uttryck för att jag skulle jobba med rätt arm :-D

 

 

 

Hela det glada gänget!

 

Jag åker gärna ner nästa sommar igen!!!

Kom hem och packade om och for till Skutskär/Rullsandscamping för fem dagars tävlande på Slottshoppet. Med min nya glädje för agility så skrattade jag mest åt mina diskar för Wille och jag diskade vartenda lopp .Nadine fick dock peppa upp mig efter ett lopp som var så nära att vi satte men så blev jag passiv en sekund och då drar bordercollien iväg. Hon fick mig att inse och fokusera på dom bra saker vi gjorde! Tack!!  Aston däremot gick runt några lopp med fem och tio fel. Sista loppet drog han på sig en massa rivningar pga trötthet. Stackars tollaren var helt slut i benen av värmen och många lopp. Jag var däremot överlycklig över att ha fått möjligheten att träna hans kontaktfält i alla inofficiella klasser tävlingsmässigt så sista dan satte han alla kontaktfält så där fint som han gör på träning!!! Jippi!!!

Men alla dessa diskar som förr gjorde mig ledsen, frustrerad och uppgiven... jag har ju insett att vi inte är bättre än så här och om vi inte är bättre och inte sätter hela banor på träning så kan jag inte förvänta mig att vi ska göra nollor och stordåd på tävling! Med den insikten så känns det lättare och inte så prestationsinriktat. Vi kommer att nolla men behöver mogna, teama ihop oss och träna mer! Och till dess så ska vi bara ha kul och skratta oss igenom banorna!

Agility är ju kul och ska ju bara vara kul!!! Jag ska ställa mig på startlinjen med ett stort leende i helgen när vi tävlar i Dalarna.

back on track

vi e tillbaka nu jag å hundarna! Willes mage är just nu under kontroll, Astons rygg verkar bättre och han verkar lugnare och tar för sig mer igen, Speed har nog ingen konstig sjukdom utan har nog bara haft otur att få två klofrakturer efter varandra. Inte så konstigt kanske med tanke på hans framfart.

Nu är det bara att hålla tummarna att dom håller sig hela och friska några veckor framåt för nu drar det igång - semester och alla roliga tävlingar! Kalmar - tre dagar, Skutskär - sex dagar, Gagnef - två dagar. Härligt!!

Har kursat med lille Speed och jädrar va rolig han är - idag satte han 14 hinder i rad, med både framförbyte och blindbyten. Och så fort han springer och så lyhörd han är - ojoj, så rolig framtiden ser ut med honom!!

Skador och annat trist

Nu när säsongen skulle vara igång och vi skulle ha VÅR säsong - äntligen kändes det som att vi skulle vara i balans och kunna uträtta lite stordåd :-), så ramlar skador och elände in...

Men...Aston började bete sig underligt på tävling efter Tranås - han gick ur slalom, gick in fel i slalom, tjuvstartade och kändes allmänt stressig. När han till och med avbröt sina lopp för att skälla ut mig så kände jag att det var dags att ta en paus och reda ut vad det handlade om. Tanken att han har ont slog mig men jag kunde inte hitta något konstigt. Så jag beslutade att pausa honom från agilityn och lägga tid på att träna lydnad. Tänkte att han inte klarar tävlingsstressen längre.

Vi har fått till många fina lydnadspass - han är så fin på många saker. Han känns till och med lugnare i platsliggningen.

Jag beslutade också att försöka "paketera ihop" honom i vardan för att se om stressen kunde bli bättre.

Vid ett lydnadspass där vi tränade rutan och han inte sprang med nån glädje efter sin boll kändes det än mer som att något är ont nånstans.
På en kurs för Nadine Rinderud så bad jag henne känna igenom honom och hon hittade en punkt i ryggen som gjorde ont.

Där har vi förklaringen  - stackars lille tollarAston han har ju ont stackarn!!

En rejäl tankeställare för mig som tränare - det är aldrig hundens fel när det blir fel!!!!!!!

Nu isar vi och masserar och koppelvilar - han får också låna mitt back-on track ryggbälte. Hoppas att han blir bra fort! Men det är nog så, eftersom han vid flera tillfällen haft ont i ryggen på olika punkter, att jag får vara lite mer försiktig när vi tränar. Han behöver nog mer massage och stretching än jag gjort tidigare.

Nåväl, det känns bra att kunna tänka att vi ändå kanske kan fortsätta med agility ett tag till. Men kanske att han inte kan träna och tävla på den här nivån så länge till.

Tur vi har lydnaden att ta till också!!

Den lille svarta då som äntligen är bra i sin baktass med kloamputation och inflammation, har fått ont i sin framtass. Ser tyvärr likadant ut och det gör mig fundersam och orolig att det kan vara nån konstig sjukdom. Men förhoppningsvis är det ett trauma och att vi bara haft otur att det kommer efter varandra. Tråkigt är det i alla fall för han är så rolig att träna och han gör så fina framsteg. Det där med hinder och handling har han så fin förståelse för och han springer på rätt bra den lille valpen! Men nu är det koppelvila igen och Metacam och tassbad i klorhexidinschampoo.

Wille då...ja, han har ju sin mage som krånglar mest hela tiden. Ibland blir han dålig ibland bara lite lös i magen. Får se hur länge han kan hålla...
Blir ju bara så ledsen när jag tänker på att han kan bli kroniskt sjuk och kanske inte klarar av att tävla i framtiden. Han går så himla bra nu och vi satte till och med en nolla med en fin placering sist på tävling! Men det är specialfoder och järnkoll så att han inte äter nåt äckel eller nåt han inte tål och tänka på att det inte blir för mycket stress och att han äter lite i rätt tid innan träning och tävling. Han får inte bli för tom i magen.

Jamen, ska det vara så här??? Ska inte hundar bara vara friska och hela och glada??

Ser ändå fram emot dom tävlingar vi har framför oss och förhoppningsvis blir Speed bra och kan bli en fin tävlingshund till nästa år.

Finalen på SM-kvalperioden och startskottet för en ny utesäsong

det är Tranås det! Och vilken härlig tävling det blev i helgen, inte resultatmässigt då men vad gör det när många poletter ramlat ner och solen sken och värmde och gav oss säsongens första bonnbränna :-)

Tävlingsmässiga slutsatser:

Wille går från klarhet till klarhet och gör så många fina saker!!  I det sista hopploppet gör han allt rätt och om han bara hade klarat det tajta bakombytet i slalom som han brukar klara så hade vi haft ett nollat klockrent lopp där varenda byte satt som en smäck, varenda sväng var tajt och fin där vi inte var av linjen en enda gång! Wow-känsla!

Jag måste bara bli bättre på att läsa linjer på banvandringen eftersom den lille Wille läser dom bättre än vad jag gör, han hittar dom och drar på dom oavsett om det är rätt väg eller inte. Hinner jag inte fram och kan bryta så är det en solklar disk. Han går så mycket bättre på banor med fina linjer!

Men det kommer att bli bra!

Aston då - ja den lille skithunden... ger mig gråa hår och många skratt!!
Kontaktfälten sitter 100% på träning innan och efter loppen men där inne i skarpt läge - ja,  då flyger den lille tollaren varenda gång. Suck! Ny träningsplan är gjord och jag ger inte upp än - även fast han var fasligt nära att bli utställningshund (han är ju i alla fall söt :-D ) i helgen Men Johanna Ehlins kommentar avgjorde - "du ska väl inte straffa dig själv!" Så han får fortsätta med agility ett tag till. Men han har dessutom börjat tjuvstarta och det är inte vad vi behöver!

Han klarar inte stressen riktigt än, men nu klarar han så mycket fint på träning så snart sitter det nog på tävling igen. Vi kan ju så bra när det klaffar!

Vi skrattar åt honom och konstaterar att han är ju i alla fall bra på att bada och stjäla mat och att ge oss många skratt för roligare hund får man leta efter. Han är så uttrycksfull och har så många egna ideer om saker och ting.

Astons ledord i livet är " Jaja, jag vet - jag ska bara göra på mitt sätt först!"
En annan favoritkommentar från honom är " Jaha??? Gällde den regeln idag också?? "

Men man kan inte vinna nån tävling på att vara charmig så nu gäller mina regler ett tag till och jag måste vara lika envis som tollartrollet!

Den lilla svarta har skött sig utmärkt i helgen, tagit agilitylivet med tält och bur och sova i stuga och mingla med andra hundar som helt självklart! Han har lekt och kopplat av i allt ståhej och även fått träna lite på hinder. Klickat honom över ett lågt hopphinder och han köper allt jag vill så snabbt och med sån glädje. Underbara lilla hund!!

Fortsättningsvis så kommer hans agilityutbildning att bli slalominlärning med bågar och kontakfälten ska bli springande. Lovisa Hillbom la sista handen på det beslutet!

Japp, vi är igång för säsong 2014 och det är så himla kul!!

(SM-kvalet då...ja, jo öh det sket sig rejält i år...varsin ynka sm-pinne...)

Att planera sitt träningspass

är något jag brukar vara noga med att lära ut på mina kurser. Planera - utvärdera - planera!

Men jag måste erkänna att jag är inte jättebra på att hålla mig till dom kriterierna själv...och ibland måste man helt enkelt gå ifrån sin tanke redan på parkeringsplatsen.

Så blev det igår - när jag stannar bilen på klubben och valpen skriker som en stucken gris så blev det till att sitta utanför buren med bakluckan öppen och vänta och vänta och mata den skrikande valpen så fort han gjorde en antydan till att vara tyst. Så höll vi på länge - han är smart den lille Speed men ibland tar det liksom längre tid att kunna hålla sig till det som lönar sig.

Till slut kunde jag i alla fall avancera och gå iväg en bit - gå tillbaka och mata med godis och så småningom ta ut Wille och leka med honom utanför bilen och mata valpen när han var tyst.

Ska bli intressant att se hur mycket han kommer ihåg nästa gång vi kommer dit.

Det är just nu väldigt mycket förväntan hos den lille Speed! Allt är väldigt skojigt och det tycker jag med för han är så rolig att träna. Vi pysslar med så många roliga grundövningar och han lär sig så fort. Nackdelen med att han lär sig fort är ju att man vill gå vidare och det är han för ung för. Han trycker redan ner gungslutet jättebra efter två pass - efter tre pass sätter han platta tunneln i fart. Han rundar pinnen med tajta svängar glatt. Så nu får vi ändra kurs och bara satsa på passivitet! Och det kräver en hel massa av mig att inte träna det som är kul utan det som kräver tålamod!

Men jag kan inte åka runt med en hund som skriker och skäller i bilen och buren! Det går bort!

Mr Speed är nu en ståtlig kille på ca 41 cm och 8,5 kg.

Om någon hört mig säga " nu ska jag ta upp lydnaden igen med Aston" så är det helt rätt. Har nog lagt ner och startat upp lydnadsträningen tusen gånger med honom. Men alltså han är ju så galet rolig att träna lydnad med! Och det gör mig så himla frustrerad att vi inte fått till platsliggningen och lugnet. Men nu fyller han ju snart fem år och som den tollare han är så är det väl nu han ska börja mogna, eller...???

Nåväl, jag ska i alla fall börja träna igen och utan tävlingstankar så får vi se.
Och jag funderar lite så där på om Speed också ska få lite lydnadsgrunder...har sett ett perfekt ställande i full fart och då väcktes tanken...

Den lilla svarta...

har en helt annan betydelse i mitt liv än vad dom flesta kvinnor i min ålder menar...:-D

Den lilla svarta är den där underbara mudivalpen! Han är bara glädje!

Speed har nu hunnit bli fyra månader och växer så det knakar - men är fortfarande en liten kille så jag har förhoppningar om att han blir en mediumhund. Det skulle va sååå himla kul!

Vad pysslar vi med då? Massor av miljöträning och socialisering!!! Och jag tror att det gett utdelning, fast jag tycker att han va rätt social och trygg när jag fick honom, Eva Brauer på Mog-urs kennel har gjort ett fantastiskt jobb den första tiden! All eloge till henne!!!

Speed får vara med överallt, och umgås med en hel drös andra hundar och människor. Han träffar barn i alla möjliga och omöjliga miljöer. Han tar sig an nya människor med lite skepsis som går över på några minuter då älskar han alla! Och den där svansen den viftar för jämnan!

Lite vaktig har han blivit och "moffar" åt både det ena det andra här hemma. Men dom stora hundarna bryr sig inte så han lär av dom och ger upp fort.

Speed är otroligt rolig att träna - han snappar upp så fort vad som leder till belöning och han är alltid med på noterna! Han kampar och leker och är tillgänglig var vi än är, bryr sig inte om annat när fleeceflätan eller godisburken åker fram. Det är så kul!

Vi tränar just nu ligg, lite konster, stadga i form av burlek och " klara-färdiga-gå" leken, det ger resultat även i stadgan vid matskål och dörr - han väntar så fint på sitt varsågod. Vi lägger på kommando på sitt, och lite konster. Han kommer som ett skott på inkallning och lyssnar alltid så fint på sitt namn. Vilken liten stjärna han är! Mycket bus finns så klart i den lilla valpen men det räcker med en harkling från mig så slutar han.

Rumsren är han inte än, men det börjar arta sig och om jag bara har tid att märka hans små signaler så säger han faktiskt till ibland.

Vad har vi på gång då?

Jo, snart börjar valpkursen för vår fantastiska tränare Malin Elfström! Tillsammans med Windanns hela Exitkull. Det ska bli så himla roligt! (undrar förresten om mudin kommer tro att han är en bc?)

Han älskar i alla fall att springa med bordercolliesarna och fort går det! :-)
Han har otroligt bra kroppskontroll och hänger med dom stora hundarna jättebra!

Hemmaträningsprojektet som står på tur är balansövningar i skålar och lådor, det är att lämna leksak i handen ( släppa på tack, och komma tillbaka är han bra på). Vi ska jobba mer med stadgan och omvänt lockande. Vi ska framför allt jobba på att gå i koppel...

Ja, det är ingen risk att man har en tråkig stund när man har en valp hemma - men jädrar så kul det är!

Mr Speed - vilket lyckopiller!

Dom stora hundarna då...
Jodå, dom är så stabila nu - och har fullt ut accepterat den lille!

Aston går riktigt bra på träning nu och det är bara så synd att han har svårt att hålla upp sina ben och river så mycket. För handlingsmässigt går han kanon och farten har han ökat på! Han är riktigt riktig rolig! Vi får se hur han utvecklas den här säsongen. Ser fram emot det!

Wille börjar så sakta mogna i huvet - men brinner i vissa situationer och magen krånglar lite då och då och då stressar han upp sig. Men när han går bra och har huvet med sig och jag vågar vara offensiv och bestämd då går han bäst! Han är faktiskt ruggigt bra!

Det gör mig både rädd, lycklig, förväntansfull, träningssugen men också tänker jag att om någon bra tränare och handler hade haft honom - ja då hade han varit i Sverige-eliten idag! Men nu bor han hos mig och då får vi göra det bästa av det vi kan och förmår. Vi har i alla fall ruggigt kul när vi tränar trots att jag kan bli så frustrerad när det blir fort och fel. Men det börjar likna nåt...

Ser fram emot en ny säsong med honom också och vi kommer att vara bra förberedda - går en fortlöpande kurs för Nadine Rinderud i Bälinge och hon är bäst på att hitta rätt och hitta möjligheter och lösningar! Och så är hon så gullig och rolig också! Då blir man på bra humör och ger det där lilla extra som jag behöver göra jämt egentligen...

Hundlivet är så skoj! Synd bara att min kropp är äldre än min vilja...det gör ont att göra det som är roligast i livet.